Åker inte till Erik inatt. Jag borde sova, nu när jag väl lyckats vända på dygnet. Jag har så svårt ibland att sova utan honom. Ibland är det helt underbart att sova själv. Helt normalt antar jag.

Tittar på Sex & The City filmen som faktiskt aldrig blir tråkig att titta på, den har ett väldigt mänskligt budskap. Försöker liksom att tänka som Samantha. Jag önskar jag vore så självständig. Att jag kunde älska mig själv mig mer än någon annan. Men det är inte så jag fungerar, jag vill vara med Erik och ha det liv vi har tillsammans. Jag gillar att vi sitter framför varsin dator och bollar ideer med varandra, ger varandra feedback och åsikter om ideer. Jag älskar att ha någon så nära mig. Dom gånger vi har jobbat tillsammans, både på MediCarrier och Mataffären (jag var ju inte anställd, men vi delade på arbetsuppgifterna, men jag körde inte såklart) så klickar vi. Vi är ett bra team, effektiva och som när man spelar piano.

Precis när man släpper en tangent så börjar man på nästa, det handlar om millisekunder när man spelar piano. Den harmonin har vi.

Ingen gillar att bråka, för när vi bråkar gör vi verkligen det. Redan i veckan bråkade vi, över disk. Jag har en vana nuförtiden att gå iväg så fort han börjar skrika. Den här gången löd orden "Det här är för fan en skitliten etta, om inte du diskar så märks det direkt. Det ser förjävligt ut! Asså jag orkar inte med den här skiten!" och höll på att slänga en tallrik i väggen.

Jag gick in i badrummet, höll för öronen och grät. Precis som jag gjorde alla dom gånger min pappa skrikit på mig för absolut INGENTING som man borde skrika åt.

Sen gick jag ut, skrek tillbaka och grät. Går runt i lägenheten och känner att jag vill hem. Tar upp Sladden som ser helt livrädd ut och pussar på henne. Jag vill ju inte ha sån här otrygghet. Jag hatar otrygghet, det gör mig olycklig.

Sen när han lugnar ner sig, och börjar diska själv så var resten av veckan som en dröm. Jag gick till ICA och handlade, gick ut med Sladden, diskade och lagade maten som vanligt. Förutom att någonting var annorlunda, allt var underbart och harmoniskt. Igår när vi åkte bil, skämtade vi och drev med varandra och han var så annorlunda. Han verkade lycklig.

Att se den jag älskar lycklig för så lite gör mig helt frågevis och förvirrad men samtidigt tacksam att jag har något som gör någon annan lycklig.
Jag gör någon lycklig. Jag gör Erik lycklig.

Räknas inte det i dagens samhälle? Räknas bara det jag inte har, pengar och jobb?

Trots en underbar vecka, så flyger tankarna omkring i mitt huvud att han ska göra det han gjorde i mars/april förra året. Gick bakom min rygg och svek mig. Jag tänker på det hela tiden. Är det ens normalt? Är jag besatt av det? Är jag besatt av kontroll? Är jag besatt av att veta vad han gör hela tiden för jag är så jävla rädd att han ska välja någon annan än mig? Att han ska ta mig för givet? Ingenting är säkert här i livet, jag har börjat lära mig att inte lita på folk 100 %. Jag vet vilka jag kan lita på. Kan jag lita på honom? Hur vet man när man ska ta chansen och ge hela sig själv till någon som kanske inte ens märker att jag ger allt jag har för att den personen egentligen vill ha mer, eller förväntar sig mer, eller vill ha något helt annat?

3,5 år senare, utnyttjar han bara mig för att jag är naiv och full av hopp för oss? Varför släpper han inte in mig? Vad är vi? Vart är vi på väg? Varför bor vi ihop men inte skrivna på samma adress? Vems är katterna egentligen? Går han bakom ryggen på mig hela tiden?

Jag tror alla mina tankar och känslor är ett resultat över att jag är rädd för att binda mig helt. Det funkar att utåt visa upp oss som oss, han har mig, jag har honom. Men jag är så rädd ibland för att bli lycklig. Så rädd för att släppa alla tankar och funderingar och bara leva att jag faktiskt inte vad jag ska göra. Ibland är jag så rädd att jag glömmer bort att njuta av vad vi har.

Han behöver inte berätta för sina föräldrar (som har sett oss tillsammans och förmodligen listat ut allt redan) eller Robin (som förmodligen misstänker ngt oxå, bög betyder inte dum i pallet). Sen har han inga fler, förutom sina gotlänningar. Dom skiter jag i nu, dom verkar bara vara sociala failures på landet som är fula som stryk liksom?

Ett långt inlägg, men är det bara jag som fungerar på det här sättet? Att vara så lost inuti.

Saknar och längtar efter svunnen tid (säger man så) när jag var med vänner i Skälby. Alla bor väl kvar där, men en av dom viktigaste bor i Lund. Och under dom här få åren har vi lyckats glida isär, jag vet inte om det beror på våra intressen. Mitt var ju att supa, hitta nya bredder och leva livet ungefär. Eller iaf försöka.

Hennes var samma, men kanske mer nertonat och framförallt att plugga och framförallt gjorde hon allt mer moget.

När vi väl träffas, skrattar vi och har faktiskt en del att prata om märker jag. Då känner jag att det är synd att jag lät vissa saker bara glida ur mina händer och tiden gå. Hoppas hon kommer börja pendla mer mellan Lund och Sthlm i framtiden :)

Hemma nu. Tog en timme att komma hem från sumpan, seeegt att vänta i Liljeholmen.

Dricker vatten och äter ostbågar (jag vet, super onyttigt men det finns inget hemma nu, ska handla imorrn) och tycker det är en fröjd att vara själv. Det tar emot att lämna katterna och lämna säkra Väsby, men när jag väl är hemma, så njuter jag till fullo.

Imorgon eller på söndag ses vi igen. Jag älskar mina katter mer och mer för varje dag. Jag behöver den här pausen för att orka med Erik, jag orkar inte vara med honom konstant. Det blir för mycket, även för mig, som är väldigt sällskapssjuk.

Blev så otroligt bitterfitta på tunnelbanan hem, typiska vänsterbitterfittamänniska som tror att dom vet allt om alla och allt. Klär sig som feminister, ser ut som feminister. Gamla äckliga smala spetsiga skinnskor, gamla skinnväskor som är från före kriget, svarta stora kappor, kort svart fult hår (ska någon tända på det eller?) och stora äckliga glasögon. Alltså, jag kan nästan säga att jag känner ett visst HAT mot vänstermänniskor. Kan vara för att jag är född och uppvuxen i en fin villaförort med moderatföräldrar. Jag kanske låter dum i huvet men jag är övertygad om att jag vet mer om livet och samhället om vad dom gör.

Anarki och vänster människor borde ta och hänga sig själv. Reinfeldt for the people jaooo! Seriöst, han vill få ut flyktingarna. Grymt att han gör det? Tänk på vart dina skattepengar går, varför sjukvården i Sverige har sjunkit i botten och varför företag flyttar utomlands. Ska Sverige försörja 5 miljoner invandrare som kommer hit? I don't think so. Som dessutom jobbar svart och tar våra jobb och tar våra bostäder ifrån oss.

Jamen visst, det har varit bostadskris sen 60-talet men bjud in massa afrikaner som vill våldta mig på tunnelbanan, och massa irakier som inte ens kan köra eller ens har ett körkort och kör in i min killes bil och som tar MINA föräldrars skattepengar och skickar dom till Långtbortistan?! Vi behöver inte bostäder, nej då. Stackars invandrare behöver det mycket bättre. EU? Vad fan är det för något? USA som STARTADE kriget? Ansvar? Vad är det för något? Shit, nej, det vi inte vad det är säger Göran Persson. Bidrag? Ja visst, rösta på oss så får du bidrag!!!!!

 Inte bara bidrag, du får pengar att sitta i en trea och köpa en fiiiin blattemerscha eller en blatteaudi, staten (skattebetalarna) payar! Fan va lyx, det är ju så synd om er. Bjud hit er släkt på 200 personer också. Ni gifter ju bort era barn innan dom ens vet vad en bil är för något och slår dom, så dom blir som apor i skolan och inte kan anpassa sig efter sociala regler för dom är så mobbade i sina egna hem att dom blir socialt outkast eller fortsätter försöka vara "coooola manneeeen" i töntiga föroter som Tensta, Rinkeby och Norsborg.

Seriöst? Lever jag i ett så fuckat samhälle?!

Fredag igen. Tiden går så fort här i Väsby, den här veckan har varit seg och inte alls som jag velat att den ska vara.

Imorgon fyller Jojo 21 år (jag kommer få panikångesattack när jag fyller 21) så vi är bjudna hem till Jojo & Kördel i Sumpan.

Dom 2 är verkligen facinerande som par, från utsidan är dom totalt missmatch. Han klär sig mer "fint" och ibland nästan lite preppy och hans familj är riktiga moderater. Jojo är lite mer vänster, klär sig i lite mer flummiga kläder och är mer den konstnärliga typen. Jag har aldrig sett dom bråka, aldrig hört att dom "kanske ska göra slut". Dom har varit ihop sen ettan, tvåan i gymnasiet och bor nu ihop. Sånt som får mig att tänka att det kanske finns en chans för mig och Erik att bli något meningsfullt.

Jag försökte gå och lägga mig i tid, samtidigt som Erik och vända på dygnet eftersom jag ska hinna med att handla hem mat och åka förbi min lägenhet i Hägersten innan jag drar till Jojo & Kördel. Helt perfekt, förutom att jag vaknar 04.00 och kan absolut inte somna om även fast jag känner tröttheten i hela kroppen.

Problemet är: Jag har blivit som en mamma. Erik ska upp kl 07.00 och då ska han det. Därför rubbas min sömn så fort jag försöker sova med honom. Jag känner ett ansvar att få upp honom i tid och se till att han inte försover sig.

Igår pratade vi, eller han, ganska mycket om oss. Jag sa helt plötsligt "Det är inte kul att vara med dig hela tiden, för vi gör inget. Jag vill göra saker med dig. Åka ut med bilen, gå ut med katterna tillsammans, åka förbi Donken, ladda ner filmer och köra en filmkväll, spela TVspel, vad som helst förutom att bara sitta".

Tydligen så sårade det hans känslor (eller manlighet? nånting var det) och blev skitsur och började skrika om att när han kommer hem är ingenting städat eller fixat för jag sovit hela dagen.

Ursäkta? Vem lagar din frukost och får upp dig? Går jag och lägger mig 8-9 då måste jag sova MINST till 15.00 för att få någon slags sömn. Lägg till att jag aldrig ser solljus.

Jag lagar din mat, jag ser till att du sparar pengar och att du får näringsrik mat så du inte blir till en pizza inuti kroppen och förmultnar. Ser det då ut som jag ska stiga upp kl 14, skura golven, diska och tina kycklingen så maten är klar när du kommer hem?

Då stod jag faktiskt upp för mig själv, jag tjafsade inte emot. Jag sa "Jag tänker inte diskutera nånting med dig när du står och skriker sådär" och sen gick jag in i badrummet och borsta tänderna medan han stod där och försökte SKRIKA in till badrummet.

Kommer ut, och då ger han med sig och säger "Ska vi sätta oss ned och prata?" och han gör det. Utan tv, dator, utan att börja dammsuga, utan att börja skrika och pilla med annat. Det var skönt, jag sa ingenting, han fick prata. Självklart sa han ingenting jag orkar bry mig om, utan spär bara på mina känslor om att jag vill hem till Hägersten och vara där ett tag. Men katterna, det är dom som gör att jag inte vill åka härifrån.

Jag visste inte att man kunde ha så starka känslor för djur, men jag är verkligen rädd för att något ska hända med dom. Jag håller så hårt i kopplet när jag är ute med dom och känner vad jag tror är moderskänslor. Är jag knäpp?

Safe to say, jag lär mig saker hela tiden. Men vill helst lära känna mig själv nu, jag känner alla andra.

Sitter och kollar igenom min bilddagbok. Tillbaka till mars 2007. Jag var smal, vältränad (jämfört med nu) och hade långt fint hår.

Nu: otränad, några kilon plus på vågen, kort hår som Erik klippt bort i många av våra sjuka lekar.

Vill ha tillbaka mitt långa hår, byter ut det mot några av mina kilon. Nej, att se dessa bilder och speciellt bilder från Thailand sommaren 2007 gör mig sjukt motiverad att bli bort med allt överflödigt fett och celluliter och allt vad det heter!

Jag är så mycket snyggare när jag är smal. Imorgon ska jag bara köpa frukter, lax och sallad. Detoxveckan har startat...ja, colan är ju kvar på inköpslistan såklart. Chips och dip, går helt bort. Donken, BK, pizza går också bort. Nu ska jag banne mig bli 18 år igen!

Smoothies är jättegoda och nyttiga, bättre än att äta mackor.

Det blir frysta bär, bananer, mango, kiwis, ananas, honungsmelon. Jag vet att det är omiljövänligt och att mycket fraktas jorden runt.

Ska ta bild på min middag imorgon och ladda upp den här. Hittade min kamera längst in i garberoben här, jag har letat som en galning?

Nu: Fil med banan och limevatten. It has begun, the beginning of the the end för min slackerstil.