Ja, nu återstår bara att se om han kommer och hämtar mig imorgon som han sa.

Äter min pizza framför Simpsons. Ont i huvudet igen, hungrig men har ändå ingen aptit. Kanske inte så konstigt, allt det här med Erik gör att kroppen och sinnet bara stannar upp.

Ska snart dra iväg till Sofia och suuupaaaa! Får se vart vi drar efter.

Får se vad morgondagen ger mig. Saknar Sladden något otroligt mycket!

Förhoppningsvis kan alkoholen ge mig lite konstgjorda endorfiner, jag har inte så många kvar.

Vaknade för någon timme sen. Snart blir det en varm dusch, sen sminka mig och gå ner till pizzerian och köpa lite mat.

Är besviken på Erik som fan. Hatar att ha rätt när det kommer till honom och den här gången är jag rädd för att jag faktiskt har rätt. Alla bitar blir till ett fulländat pussel om jag säger så.

Allting vi har gjort bara passerar förbi, jag ville verkligen ha honom liksom. Vill fortfarande ha honom, men jag tvivlar på att det är någon ide. Visserligen har jag inga konkreta bevis, men instinkt passar lika bra.

Jag är inte förvånad nånstans, nästan något jag väntade mig. Men för det, så gör det inte mindre ont. Han vet att han inte får någon till chans. Jag lämnade honom en gång förut, det betyder att jag kan göra det igen. Varför ens liksom riskera det?

Vad är snubbens problem?

Sitter för tillfället och super med Sofia, "the man" (ja, inte man men kvinna, ni fattar) och väntar på utgång till Anchor (lite hårdrock i livet) och lyssnar på en låt som helt plötsligt kom till mina tankar.

Anno 2005 typ. Erik var i Afrika och sa att han lyssnade på den här låten, det ger mig väldigt mycket minnen + nostalgi. Den gör mig lite glad, i mitten av allt det här jag inte kan kalla bra just nu.

Jag saknar honom sjukt mycket.

Vaknade precis, ändå är jag hur trött som helst.

Nu ska jag duscha och äta frukost/middag. Vet inte hur sugen jag är på mat, jag har liksom inte varit särskilt hungrig eller sugen på något hela veckan.

Känns som att min perfekta vecka med Erik lider mot sitt slut. Han sa inatt på sms "Vi ses under morgondagen, eftermiddag". Ba jaha? Det kanske vore bra om du hade din mobil på? Måste du inte ha din mobil på för att kunna hämta Alexander, din gotlänning? Kan nog vara en fördel lilla du.

Han kanske inte var med Robin igår kväll, who knows? Jag har tänkt på det här för många gånger tidigare, jag har tom hans jobbnummer nu som han inte vill att jag ska ha. Tänker ändå inte ringa honom nu, jag är förbannad, sur och trött på honom. Eller man kan säga, att jag helt inte orkar bry mig mer än att jag skriver om det. Håller han på igen med någon annan, får jag reda på det ändå till slut. Jag är slugare än vad han är om man säger så. Han Petter liknande pannben är faktiskt en killes pannben och hjärna, och vi vet att dom saknar viss förmåga när det kommer till vissa saker.

Fil med banan? Sounds good.

Åker inte till Erik inatt. Jag borde sova, nu när jag väl lyckats vända på dygnet. Jag har så svårt ibland att sova utan honom. Ibland är det helt underbart att sova själv. Helt normalt antar jag.

Tittar på Sex & The City filmen som faktiskt aldrig blir tråkig att titta på, den har ett väldigt mänskligt budskap. Försöker liksom att tänka som Samantha. Jag önskar jag vore så självständig. Att jag kunde älska mig själv mig mer än någon annan. Men det är inte så jag fungerar, jag vill vara med Erik och ha det liv vi har tillsammans. Jag gillar att vi sitter framför varsin dator och bollar ideer med varandra, ger varandra feedback och åsikter om ideer. Jag älskar att ha någon så nära mig. Dom gånger vi har jobbat tillsammans, både på MediCarrier och Mataffären (jag var ju inte anställd, men vi delade på arbetsuppgifterna, men jag körde inte såklart) så klickar vi. Vi är ett bra team, effektiva och som när man spelar piano.

Precis när man släpper en tangent så börjar man på nästa, det handlar om millisekunder när man spelar piano. Den harmonin har vi.

Ingen gillar att bråka, för när vi bråkar gör vi verkligen det. Redan i veckan bråkade vi, över disk. Jag har en vana nuförtiden att gå iväg så fort han börjar skrika. Den här gången löd orden "Det här är för fan en skitliten etta, om inte du diskar så märks det direkt. Det ser förjävligt ut! Asså jag orkar inte med den här skiten!" och höll på att slänga en tallrik i väggen.

Jag gick in i badrummet, höll för öronen och grät. Precis som jag gjorde alla dom gånger min pappa skrikit på mig för absolut INGENTING som man borde skrika åt.

Sen gick jag ut, skrek tillbaka och grät. Går runt i lägenheten och känner att jag vill hem. Tar upp Sladden som ser helt livrädd ut och pussar på henne. Jag vill ju inte ha sån här otrygghet. Jag hatar otrygghet, det gör mig olycklig.

Sen när han lugnar ner sig, och börjar diska själv så var resten av veckan som en dröm. Jag gick till ICA och handlade, gick ut med Sladden, diskade och lagade maten som vanligt. Förutom att någonting var annorlunda, allt var underbart och harmoniskt. Igår när vi åkte bil, skämtade vi och drev med varandra och han var så annorlunda. Han verkade lycklig.

Att se den jag älskar lycklig för så lite gör mig helt frågevis och förvirrad men samtidigt tacksam att jag har något som gör någon annan lycklig.
Jag gör någon lycklig. Jag gör Erik lycklig.

Räknas inte det i dagens samhälle? Räknas bara det jag inte har, pengar och jobb?

Trots en underbar vecka, så flyger tankarna omkring i mitt huvud att han ska göra det han gjorde i mars/april förra året. Gick bakom min rygg och svek mig. Jag tänker på det hela tiden. Är det ens normalt? Är jag besatt av det? Är jag besatt av kontroll? Är jag besatt av att veta vad han gör hela tiden för jag är så jävla rädd att han ska välja någon annan än mig? Att han ska ta mig för givet? Ingenting är säkert här i livet, jag har börjat lära mig att inte lita på folk 100 %. Jag vet vilka jag kan lita på. Kan jag lita på honom? Hur vet man när man ska ta chansen och ge hela sig själv till någon som kanske inte ens märker att jag ger allt jag har för att den personen egentligen vill ha mer, eller förväntar sig mer, eller vill ha något helt annat?

3,5 år senare, utnyttjar han bara mig för att jag är naiv och full av hopp för oss? Varför släpper han inte in mig? Vad är vi? Vart är vi på väg? Varför bor vi ihop men inte skrivna på samma adress? Vems är katterna egentligen? Går han bakom ryggen på mig hela tiden?

Jag tror alla mina tankar och känslor är ett resultat över att jag är rädd för att binda mig helt. Det funkar att utåt visa upp oss som oss, han har mig, jag har honom. Men jag är så rädd ibland för att bli lycklig. Så rädd för att släppa alla tankar och funderingar och bara leva att jag faktiskt inte vad jag ska göra. Ibland är jag så rädd att jag glömmer bort att njuta av vad vi har.

Han behöver inte berätta för sina föräldrar (som har sett oss tillsammans och förmodligen listat ut allt redan) eller Robin (som förmodligen misstänker ngt oxå, bög betyder inte dum i pallet). Sen har han inga fler, förutom sina gotlänningar. Dom skiter jag i nu, dom verkar bara vara sociala failures på landet som är fula som stryk liksom?

Ett långt inlägg, men är det bara jag som fungerar på det här sättet? Att vara så lost inuti.

10 kronor för frakt från England vill jag inte säga nej till. Kostar lika mycket som att åka in till stan och köpa något.

Finns massor jag vill ha där, Goi Gio jacka, neonrosa strumpbyxor, glitter strumpor, coola platåskor, paljettconverse. Hmm, ja det är en del snygga grejjor dom har. Men tyvärr tillåter inte Nordea att jag övertrakasserar mitt stackars VISA kort så det får vara helt och hållet. Men lockelsen är stor.

Trött och funderar på att ta en latte. Mmm. Onödiga kalorier och extremt onödigt såhär på kvällen.

Kanske åker till Erik senare inatt, hehe jag är galen och för impulsiv ibland. Han spelar nätverksspel med Robin så jag tar lite qualitytime här i Hägersten med me, myself and i.

Jag får se hur vi gör, då tar jag tuben till Mörby Centrum och så får han hämta mig där. Det gäller bara till imorgon, men sova med honom och få en puss godnatt betyder mycket för mig. Att han håller om mig tills han somnar och jag kan lägga mig som jag vill betyder också mycket.

Jag tror att i slutändan är det allt det där som gör att man känner sig levande på något sätt. Ett av dom. Någon som gör livet värt att leva, för det gör han ändå. Han gör mig till mig, jag vågar göra saker, han uppmuntrar mig. Han gör mig glad och drar upp mig när jag har dumma tankar.

Nånting måste jag snart börja hitta på, diska eller måla om hallen? Eller glo på en film och dricka latte? Wooow, vilket skriker mest arbetslös?

Saknar och längtar efter svunnen tid (säger man så) när jag var med vänner i Skälby. Alla bor väl kvar där, men en av dom viktigaste bor i Lund. Och under dom här få åren har vi lyckats glida isär, jag vet inte om det beror på våra intressen. Mitt var ju att supa, hitta nya bredder och leva livet ungefär. Eller iaf försöka.

Hennes var samma, men kanske mer nertonat och framförallt att plugga och framförallt gjorde hon allt mer moget.

När vi väl träffas, skrattar vi och har faktiskt en del att prata om märker jag. Då känner jag att det är synd att jag lät vissa saker bara glida ur mina händer och tiden gå. Hoppas hon kommer börja pendla mer mellan Lund och Sthlm i framtiden :)